Vindruvan

Bloggen...jaa...den är väl inte vad den borde vara just nu,
men den speglar ganska bra att inte jag heller är vad jag borde vara.

Jag har så mycket tankar och känslor som egentligen bör få komma ut,
men det passar sig inte att skriva om det här.
Vill ju försöka att skriva i positiv riktning, men det är inte alltid så lätt när
det ena slaget följer det andra under mina fötter. Har slutat räkna hur
många gånger jag har fallit omkull och varit tvungen att resa mig igen.
Det sägs att man kommer att gå stark ur en kris...
...jag väntar på den dagen.

Om jag ändå hade vetat i förväg att livet skulle vara så svårt......


Till mina trogna läsare som ännu inte gett upp att titta in här vill jag
rikta ett stort TACK att ni fortfarande ger mig en chans att
återvända med ny kraft.
Den dagen kommer, det är jag övertygad om, men frågan är bara när.


Den negativa energin måste förvandlas till positiv styrka...
...med vilka verktyg ???
Måste jag fundera på ett tag till....
Vi ses när vi ses !

Love You ♥ 

    
     Vill göra er påminda om att det här är MIN blogg och jag skriver
     precis vad jag vill här.
     Vill jag skriva i glada toner så gör jag det eller som nu i deppigt
     tillstånd, jag bestämmer själv helt enkelt !
     Däremot är det helt upp till dig som läsare om du vill fortsätta uppehålla
     dig här eller inte, där bestämmer du !!


     Vari finns syftet att jag skriver ner dessa ord så alla kan läsa dem ??
     Jag vet faktiskt inte.....kanske för att jag har svalt och svalt och svalt
     tidigare att jag inte kan svälja längre, det stockar sig i halsen av både
     gråt och smärta, känslorna måste få ta sig uttryck på något vis.
     Det känns helt enkelt skönt att få skriva.
     Har behövt göra det under lång tid egentligen, men med respekt mot
     andra så har jag låtit bli.
     Frågar mig då....har det visats respekt jäntemot mig ?? 
     Näääeee är svaret för isåfall hade jag mått bra idag.
     Nåväl, det tjänar ingenting till att älta det som varit, det kommer som sagt
     nya bekymmer hela tiden, däremot kan det vara skönt att få skriva av sig
     för att om möjligt kunna lämna skiten bakom sig.
     Jag har inget behov av att någon läser mina ord, men jag förstår ju att
     ni gör det såklart. Det är inte av den anledningen jag skriver utan det
     är rent egoistiskt, jag behöver hitta min väg ut. 
     Låt mig bara få ge luft åt mina instängda ord.
     Ni behöver absolut inte agera eller reagera över vad ni läser.
 
     

     Jag ångrar mig brutalt att jag öppnade dörrarna till
     mitt gömställe, mitt sårbara inre, förut kröp jag in där
     obemärkt och kunde sitta ensam i fosterställning länge länge 
     för att låta mig tröstas av mig själv. 
     Till slut kände jag mig tillräckligt stark och kunde resa mig och visa
     världen ännu en gång hur "bra" jag mådde. Har slutat räkna vilken
     gång i ordningen som jag gjort så.
     Jag log med hela min kropp för att inte avslöja mig...
     ...idag ler jag väldigt sällan, åtminstonde känns det så. 
     Vilse i mig själv är rätt ord att använda eftersom jag är en glad och
     positiv människa egentligen, men tiden av lidande har gjort att jag
     har tappat bort mig själv.
     Jag var ensam med mina känslor förut, eller jag kan förresten inte 
     säga att jag var helt ensam för det var jag aldrig, det finns ett par
     personer i min närhet som jag är med hela mitt hjärta oerhört tacksam över
     att ni har funnits vid min sida när jag har behövt gråta och lätta mitt hjärta.
     Tack, ni har varit beundransvärda !!!! 
     Jag var ensam ur den synpunkten att jag självmant kröp in i mitt gömställe
     utan att ta med mig någon annan och jag gjorde det för att jag ville ha 
     kontrollen över mig själv och min sårade själ och ville heller inte belasta andra. 
     Idag är det annorlunda, jag är lika sårbar som förut, skillnaden är den att
     idag syns det och jag kan inte dölja min smärta hur jag än försöker.
     Smärtan kan dyka upp utan förvarning, spelar ingen roll om jag finns ute
     bland folk, tårarna bara rinner och kroppen reagerar med ångestattackar.
     Hur ska det kunna dämpas och hur ska jag kunna hitta tillbaka till mig själv igen ?

    

     Det gör ont. Jävligt ont !
     Känner mig sviken av det allra viktigaste i livet.
     Glaskulan har inte vårdats som den borde...den låg länge på kanten och
     snurrade kämpade för att inte trilla...men en dag for den till slut i backen
     och gick i kras.
     Den är i tusen bitar, första tanken är att den är omöjlig att kunna laga, men
     livets svåra pussel är ännu inte färdiglagt för någon av oss, pusslet pågår
     ju hela livet, om man är lite uppmärksam.... 
     ...det är ju naturligtvis därför det kallas livets pussel, jag har ett ansvar...
     liksom du jäntemot dina glaskulor.....så därför måste jag se till att glaskulan
     blir hel igen.
     Ingen lätt uppgift, men med kärlek och en något stukad framtidstro kommer jag
     att lyckas laga den sköra glaskulan igen. Det tog tid innan kulan sprack så om
     man funderar ur det pespektivet så är det rimligt att det kommer att ta tid att
     laga kulan. 
     Kanske är det är dags att krypa in i mitt gömställe och hela min smärta. 
     Inget ska kunna knäcka mig helt...inte ens det viktigaste i livet,
     det gäller bara att kämpa.

     Svar på varför jag varit som jag varit finns här.
     Jag är ledsen om jag orsakat vredesutbrott, aggression, känslostormar,
     ledsamheter och frågetecken över mitt beteende, men det har varit oerhört
     tungt att axla den här bördan, jag har helt enkelt inte orkat att vara på topp.  

     Jag hade ingen aning om att man faktiskt kan bära på en stor sorg
     även fast ingen har dött.
     Nu vet jag att det är möjligt.


      


     Tack kära dagbok för att jag fick sätta ord på min smärta
     och att du lyssnade på mig.

     Nu ska jag ta på mig lager på lager och skölja huvudet i Wurmtal,
     det är en skön tillflyktsort när man mår kasst.
     Jag kommer att komma som hel och ny tillbaka igen.

     Kanske att jag ångrar mig när jag trycker på publicera-knappen...
     ...men då är jag redan i Wurmtal och då är det försent.

    

     Hej igen,

     Skönt att veta att du fanns hos mig i dag, du grät med mig, jag känner
     och vet att du förstår precis varje ord och känsla jag beskriver.
     Du är en sann vän, Mari, du ger mig mycket kraft att kunna bli hel igen.
     Jag är dig evigt tacksam. 
     Det sorgsna förvandlades till varm glädje efter en stund, det kändes skönt.
     Jag kan le, jag har inte glömt bort hur man gör. 
     
     Det hör till saken att jag tryckte aldrig på knappen innan jag gick iväg.
     Jag lyssnade till ditt råd, Mari, och tänkte över det hela under min runda.
     Nu har jag tänkt och jag önskar att ni inte kastar er på telefonen och undrar
     hur jag mår, för jag kommer bara att svara att allt är bra.
     Orkar inte prata om det hela, vill jag prata så pratar jag och då vill jag
     kunna välja själv när och med vem.
     Däremot är det helt ok att skriva i kommentarsfältet, det är upp till dig.