Jag trotsade regnet och stack ner till Wurmtal
vid 18-tiden ungefär.
Crazy kan tyckas.....men.....
Är det nu så att jag måste gå ner i vikt för hälsans
skull så måste jag ju ta det hela på allvar och röra
på kroppen.....regn eller inte.....
......det är ju det enda sättet att få bukt med kilona.
Finns liksom inga genvägar....bara senvägar.




Jag joggade/gick rundan på 37 minuter igen.
Det kändes bra hela vägen.
Nu är jag stolt !

Vet ni vad det roliga var..??
Precis när jag var klar med min joggingtur, flåsande
svettig och rödrosig om kinderna, så stöter jag på
chefsläkaren från plasmagivningen.
Två gånger har jag hunnit träffa honom innan, men det var inga
problem än att han kom ihåg mig......kanske inte var så konstigt
förstås  det var ju lite turbulent kring mig där ett tag.
I alla fall var han glad att se mig och uppmuntrade mitt sportande.
Jag visste sen senaste samtalet med honom att han och hans fru
ofta sportar i Wurmtal så det var ju bara en tidsfråga tills jag skulle
stöta på honom där nere.

Det känns ju tryggt att veta att det finns läkare som kutar i spåret
om något skulle inträffa.

När jag kom hem fick jag ett anfall.......
ett riktigt skrattanfall, plötsligt började jag känna igen mitt gamla jag...




Lyckohormonerna gjorde sig tillkänna och det var härligt....
....det riktigt bubblade av skratt i mig.

Nu är jag trött !!
Ska förbereda mig lite inför imorgon, ska till läkaren då,
få se om han har något genialt att komma med.
Håll tummarna att det är till min fördel.
Jag vet ju förstås inte vad som kan vänta mig, har undvikit
att forska runt angående min hälsa, det skulle bara göra mig
mera orolig, det räcker liksom med oron som det redan är.



Hoppas allt är bra med er ute i cyberrymden !!




Kram och go´natt
Druvan